...
De känns som om jag sakta men säkert faller... Som om allt runt omkring mig rasar...
Alla murar man har byggt upp för att skydda sig gett vika och ensammen står jag där...
Söker ett bevis på att jag duger... Ett klartecken att allt kommer bli okej...
Min värld har stannat upp, utanför far bilar förbi med glada människor som är påvag någonstans...
Utanför skiner solen på gräset som sakta men säkert växer sig stark efter förra helgens klippning...
Önskar att man hade den kraften... Att kunna sträcka på sig och växa sig stark igen...
Att kunna slå rot och klara de mesta...
Dock är de bara ett mörker...
Nu och då når en solstråle min kind och jag sträcker mig något, men hinner bara blinka innan mörkret kommer och kväver solen...
Kväver mig...
För tillfället vill jag bara blunda... Drömma mig bort till förr... Drömma mig bort till en tid då mörkret inte fanns...
En tid då jag dög...
Tänk om man bara kunde blunda, slå utav hjärnan, slå utav alla tankar som snurrar...
Slippa mardrömmarna och bara slappna utav...
Komma bort till en plats där allt är okej... Dit man är välkommen för den jag är och inte den jag låssas att vara...
Känna lugnet omfamna mig och bara pusta ut...
