Midsommarafton...
... Är kommen...
Att åren går så fort... De känns så långt borta men ändå som om de hände igår...
Jah...
Inte så sugen på att fira... Blir nog att vara hemma... Ensam...
Okej då... Har mina troga små voffsar vid min sida...
Känns lite "egoistiskt" att fara till Ersboda då man inte är riktigt hundra...
Man vill juh inte förstöra stämmningen för de andra...
Jag skulle vilja ställa mig på balkongen och skrika!
Bara vända mig om och försvinna...
Tänk om man kunde se in i framtiden och kolla om allt löser sig... Kunna spola tillbaka och ta tillbaka allt...
Jag vill så mycket, men ändå så lite...
Jag vill "kasta loss och lära mig slåss, raka utav mitt hår och bäras ut på bål, ta tjuren vid hornen och hålla dem hår, lita på sanningen och kväva allt gråt"...
Jag vet att allt som har skett i mitt liv har gjort mig till den personen jag är idag, men just nu så gillar jag inte vad jag har blivit...
Alla tankar som snurrar inne i huvudet, allt gnager på en och man vill bara lämna allt...
Sluta förstöra, sluta överanalysera och sluta vara i vägen...
Ibland kan jag skratta då jag, än i dag, känner skuld över att ha råkat he sönder ett glas som stod på altanen...
De var på pappas tid, dvs innan jag gick i trean...
Sen stod glaset på altanen och jag sprang och lekte...
Eller när man råkade spotta en rödhårig norrman (eller om han nu var dansk) på huvudet (han stack ut huvudet i fönstret nedanför just då jag spottade)...
Hur patetisk är man inte?
Alla mina "hyss" känner jag än idag skuld till... Som ett svart moln i huvudet som inte vill försvinna och tragiskt nog byggs på...
Dock har hyssen blivit saker som man skulle ha gjort bättre, saker jag INTE skulle ha sagt...
Har alltid varit en person som vill ha en reaktion... Testar gränserna och ser hur långt jag kan gå...
Vill ha ett bevis för att jag duger... Och ibland går de snett... Ibland når jag gränsen och lite till...
Är även tillbakadragen, så de är de som står mig närmast som får ta smällarna...
Försöker förbättra mig... Dock har de väl blivit att man har dragit sig tillbaka mer...
De är som en ångest man har i kroppen...
Jag duger inte... Jag är inte bra nog... Vem skulle vilja ha mig...
Jah...
Överanalysera...
Rädd för att göra bort mig... Rädd för att skämma ut mig... Rädd för att göra fel...
Om man inte gör något, kan man inte göra fel.. Om man inte är med någon, kan man inte såra eller bli sårad...
Om man inte försöker så kan man inte misslyckas...
Deprimerad?
Jo men visst!
Nu ska jag bädda ner mig och försöka stänga utav hjärnan...
Koppla bort och bara koncentrera sig på andas...
Ta mina lurviga små älsklingar och bara vara...
// Emma
